Ulf Månsson

Ulf Månsson

är jurist och var i sin ungdom aktiv inom Seta; därefter har han verkat inom bl.a. Greenpeace; numera är han pensionär och har tagit frivilliganställning som skolmorfar; hans pro gradu-avhandling vid juridiska fakulteten vid Helsingfors universitet, ”Homosexuella, rätt och rättvisa” (1983) blev belönad med fakultetspriset för bästa avhandling och utgjorde senare grund för en artikel i bok ”Rakkauden monet kasvot” (red. Kai Sievers och Olli Stålström 1984)

N är jag som fjärde årets juris studerande år 1981 deltog i en gatudemonstration i samband med Setas ”frigörelsedagar” beslagtog polisen ett plakat av en av deltagarna. På plakatet stod det ”jag uppmanar till homosexualitet”. Den unga mannen som bar plakatet togs fast av polisen eftersom plakatet stred mot det så kallade uppmaningsförbudet i strafflagen.

Försigkomna som vi var, kom vi på idén att också vi andra som gick med i tåget skulle göra oss skyldiga till samma brott. Så vi gick vidare och skränade att vi också uppmanar till ”otukt mellan personer av samma kön”, som det stod i lagboken. Men ingen brydde sig, polisen var visst nöjd med att ha gripit en person som varnande exempel. Men vi gav oss inte: ett tjugotal personer skrev sedan under en bekännelse där vi medgav vårt brottsliga uppsåt och bad om att bli bestraffade. Det var ett sant nöje att kliva in på Stora Robertsgatans polisstation för att överlämna bekännelseskriften och be att bli förhörda. Polisen var nog måttligt intresserad av våra argument men skrev plikttroget ner dem. Slutet blev dock rätt snöpligt. Inga åtal väcktes utan i stället fattade allmänna åklagaren ett beslut som gick ut på att vi hade handlat av lättvindighet och ungdomligt oförstånd (!).

Uppmaningsförbudet (i kraft 1971–1999) togs med i lagen då homosexualiteten avkriminaliserades. Avsikten var att det skulle fungera som ett slags attitydparagraf. När Sexualbrottskommittén under professor Inkeri Anttilas ledning – även kallad den ”osedliga kommittén” – föreslog att homosexuellt beteende inte längre skulle vara straffbart, väckte detta ett ramaskri inom kyrkliga och andra värdekonservativa kretsar. Kyrkans nämnd för familjefrågor varnade för att ”homosexualitet är en självförvållad egenskap som kan sprida sig snabbt” medan Högsta domstolen i ett utlåtande skrev att strafflagen inte ännu hade spelat ut sin roll som ”moralens väktare” och dessutom betonade man att homosexualitet fortfarande klassades som en psykisk sjukdom som kunde och skulle ”botas”.

Problemet var bara att många homosexuella inte alls kände sig sjuka och därför inte förstod att söka sig till vård. Men det problemet löste man genom att i lagens förarbeten framhäva ”det avvikande och sjukliga i fenomenet” så att vårdmotivationen skulle infinna sig.

Sagt och gjort. Även om det i det ursprungliga lagförslaget inte fanns något uppmaningsförbud – däremot nog förhöjda skyddsåldersgränser för att skydda unga från detta vanskliga beteende – så dröjde det inte länge innan riksdagens lagutskott totade ihop en paragraf med detta syftemål. Samtidigt strök man ur det slutliga förslaget varje antydan om att acceptera homosexuella som en minoritet bland andra och att samhället borde påverkas i riktning mot en ökad förståelse.

I och med detta blev Finland det enda landet i världen med ett homosexuellt ”propagandaförbud” – ända fram till att president Putin år 2013 lät införa ett likadant förbud i Ryssland. Förbudet var unikt också därför att det förbjöd uppmaning till handlingar som i sig var lagliga. Den enda jämförbara straffparagrafen fanns att finna i de sydafrikanska apartheid-lagarna som kriminaliserade glorifierande uttalanden om äktenskap mellan personer av skilda raser.

Då uppmaningsförbudet behandlades i riksdagen höjdes varnande röster för förbudets verkningar för yttrandefriheten men motståndarna röstades ner och förbudet trädde i kraft 1.2.1971. Redan under 80-talet väcktes det förslag om att upphäva förbudet som ”principiellt betänkligt” och ”problematiskt med tanke på yttrandefriheten” och dess stiftande betraktades som ”ett olycksfall i arbetet” men dessa lagförslag togs aldrig till saklig behandling. Först i samband med strafflagsreformen 1999 upphävdes förbudet utan några större åthävor. Man hade väl då redan insett det absurda med ett förbud som helt enkelt saknade förankringar i det verkliga livet.

Det tog alltså nästan 30 år innan uppmaningsförbudet upphävdes. Ingen person blev någonsin dömd för att ha brutit mot förbudet. Ett åtal väcktes – mot en rundradiojournalist och hans programchef – men också det förkastades i alla instanser.

Saknade denna ”döda lagparagraf” då all betydelse? Nehej, förbudet ledde till flera fall av censur av radio- och teveprogram. Rundradion – vars svenska programdirektör hade blivit åtalad men friad för ett dokumentärprogram som behandlade diskrimineringen av homosexuella i arbetet (!) – utfärdade skriftliga direktiv där redaktionerna manades till ”särskild försiktighet också vid förmedlingen av saklig information om ämnet”. Rundbrevet avslutades med orden: ”Åsikterna i den här frågan är rätt så känsliga”. Tala om självcensur!

Flera färdiga program blev satta på hyllan. 1978 censurerades en radiorecension av en prisbelönt svensk ungdomsförfattares bok och följande år ett av fyra teveprogram i en programserie om olika sociala, sexuella och etniska minoriteter som dels med underhållningens medel strävade till att förändra attityder och även förmedla saklig information. Beslutet motiverades med att man inte i underhållningsprogrammen bör behandla ämnen ”som inte får behandlas ens inom ramen för sakprogrammen”.

Själv jobbade jag under studietiden som radiohallåman på rundradion. Till ett av mina morgonprogram hade jag bjudit in den svenska sångaren och gay-aktivisten Jan Hammarlund, vars vackra kärlekssånger var allt annat än provocerande. Kort före sändningen gav den – tidigare åtalade men frikände – svenska programchefen ett skriftligt förbud mot att spela hans sånger.

Vad gjorde vi då? Jo, vi gick med Jan ner till rundradions skivarkiv och samlade snabbt ihop ett antal heterosexuellt inspirerade sånger av något mera suspekt karaktär än Jans oskyldiga ballader. Om jag inte missminner mig så presenterade jag dessa för lyssnarna med diverse förklaringar till varför programmet med Jan uteblev och avslutade med orden ”Håll tillgodo!” Jag skulle nog tro att det blev flera än en morgonpigg pensionär som fick kaffet i vrångstrupen den morgonen!

Share This