Alexis Rancken

Alexis Rancken

 

är doktorand i svenska vid Åbo Akademi. Hen intresserar sig särskilt för förhållandet mellan språk och marginaliserade sociala positioner.

D et är lätt hänt att vi ser språket som en reflektion av verkligheten. När ett nytt fenomen uppstår eller ett nytt föremål uppfinns ger vi det ett namn, och på samma sätt försvinner ord för sådant vi inte längre har användning för ur språket. Men riktigt så enkelt är det inte: i själva verket bidrar också vårt sätt att använda språket till att forma och omförhandla den verklighet vi lever i.

Särskilt tydligt framstår detta i fråga om social kategorisering. Ett bra exempel är, kanske lite oväntat, heterosexualitet. Historikern Hanne Blank har hävdat att ingen var heterosexuell – och därmed inte heller t.ex. homosexuell – före år 1868, då det uppstod ett intresse för att kategorisera de sexuella handlingar och begär som givetvis existerat redan tidigare (och samtidigt medikalisera dem, men det är en annan historia). I och med att den psykiatriska terminologin förändrades var vi plötsligt indelade i sociala grupper enligt sexuell preferens, och eftersom kategorisering går hand i hand med normaliseringen av vissa kategorier – oftast de vanligaste – blev heterosexualiteten norm medan homosexualiteten och andra ”avvikelser” stigmatiserades. Uppkomsten av pejorativa uttryck, det vill säga skällsord, som fokuserade på sexualiteten bidrog givetvis till denna stigmatisering.

På samma sätt är tvåkönsnormen socialt konstruerad och kraftigt avhängig av språket. I svenskan talar vi ständigt om t.ex. pojkar, kvinnor, damer och män, som vi sedan refererar till med pronomenen han eller hon. Även andra personbenämningar kan vara könade, som olika typer av titlar och termer för familjemedlemmar. Då vi träffar en ny person tenderar vi alltså ofta ta ställning till vilket kön hen tillhör för att kunna tala om henom som t.ex. Michaelas farmor, och varje gång vi könar en person genom språket förstärks den binära normen som gäller i fråga om kön, det vill säga att en person nödvändigtvis är antingen man eller kvinna. Det handlar alltså om ett slags cirkelrörelse: vi har lärt oss att anta att de personer vi talar om eller till är heterosexuella män och kvinnor, vilket leder till att språket reflekterat detta, vilket i sin tur innebär att normen förstärks så att vi kanske inte ens känner till de icke-pejorativa ord som betecknar andra typer av identiteter. Att språket fungerar på det här sättet innebär att normer lätt cementeras, men samtidigt ger språket oss en uppsättning verktyg för att motarbeta normativiteten.

Jag har sedan år 2013 skrivit på en doktorsavhandling om hur det är att vara queer på svenska i Sverige och Finland. Personer som upplever att deras könsidentitet och/eller sexualitet avviker från normerna i något avseende har fått besvara frågor om hur de vill bli omtalade och hur de talar om andra, hur de kategoriserar sig själva samt i vilka avseenden identiteten kan hamna i konflikt med språket. Fokus har legat på uttryck som är könade i svenskan, som till exempel pronomen och ord för familjemedlemmar, samt könsneutrala alternativ till dessa. Dessutom har jag bl.a. undersökt namnbyten relaterade till könsidentitet och den terminologi som används för att beteckna icke-normenliga identiteter.

Vilken typ av konflikter är det då som uppstår? Ett gott exempel är personer med icke-binära könsidentiteter, det vill säga sådana som varken är män eller kvinnor och därmed inte vill refereras till som hon, han, pojke, faster och så vidare. Här finns stora brister i svenskans ordförråd, men även försök att göra språket mer inkluderande – som införandet av det nya pronomenet hen och användningen av könsneutralt språk t.ex. i myndighetstexter och inom utbildningen. Person kan användas i stället för kvinna, partner i stället för fru, och så vidare. Samtidigt saknar svenskan ofta ord för dessa identiteter, liksom för positioner utanför det heteronormativa och utanför kärnfamiljen. Här vimlar språkbruket därför av mer eller mindre etablerade lånord som butch, agender, ace och transgender. Många av mina informanter behövde också mer än ett ord för att beskriva sin identitet, och vissa beskrev samtidiga eller växlande identiteter. På nätet finns ordlistor där organisationer och institutioner försökt strukturera begreppsapparaten för det icke-normenliga, men dessa är ofta bristfälliga och motstridiga sinsemellan.

Fast problemen och frustrationen ofta ligger i fokus kretsar en stor del av mina forskningsresultat kring lösningar. Barn hittar egna ord för sina föräldrar av samma kön, en del byter till förnamn som passar bättre ihop med könsidentiteten och allt flera använder könsneutrala pronomen som hen. Men för att språket, hand i hand med synen på stigmatiserade identiteter, ska kunna genomgå större förändringar måste också de samhälleliga institutionerna involveras: språkvårdsorganen kan rekommendera inkluderande terminologi som media, myndigheterna och undervisningsväsendet sedan kan ta i bruk. I praktiken kan det sedan handla om allt från skyltningen på universitetens WC-dörrar till formuleringarna i familjelagstiftningen.

Vårt sätt att tänka på och tala om kön och sexualitet kännetecknas av föränderlighet. Vokabulären gällande identiteter inom dessa kategorier förnyas snabbt – särskilt i de sociala mediernas tidsålder – och ibland känns det svårt att hänga med t.o.m. som forskare i ämnet. Grundregeln är ändå enkel: varje individ bör ha rätt att bli omtalad och tilltalad med de uttryck hen själv väljer, och i osäkra fall är det alltid bäst att anta så lite som möjligt.


Artikelbild: SAOL 14. Bildredigering Petja K.

Share This