Tarja Halonen

Tarja Halonen

(f. 1943) verkade som Republiken Finlands president under åren 2000–2012. Halonen utexaminerades som juris kandidat från Helsingfors universitet 1968 och började arbeta som jurist för Finlands Fackförbunds Centralorganisation år 1970. År 1974 blev hon utnämnd till Kalevi Sorsas riksdagssekreterare. Hon blev invald i riksdagen första gången 1979. Halonen har varit minister tre gånger: social- och hälsominister 1987–1990, justitieminister 1990–1991 och utrikesminister 1995–2000. Halonen har efter sin presidentperiod arbetat aktivt med frågor gällande hållbar utveckling såväl i hemlandet som inom FN och andra internationella organisationer. (Fotograf Lasse Keltto)
Människorättsarbetet kräver både hjärta och förnuft. De flesta människor vet vad som är rätt, om det sen handlar om hållbar utveckling, människorättsfrågor eller skolmobbning. Men ändå går utvecklingen inte speciellt snabbt.

Otålighet är en god sak – i lämpliga portioner. Inte så, att världen borde förändras i samma ögonblick som man själv blivit medveten om någon fråga. Genom medvetenheten inleds arbetet som gradvis leder till en förändring. Men otålighet kan nog vara en bra motor för verksamheten.

Den sexuella identiteten utgör personlighetens kärna. Ett barn borde få veta både om sig själv och om de här frågorna på ett allmänt plan så tidigt som möjligt. Hos oss börjar man tidigt anpassa barnet till en flick- eller pojkroll. Det finns mycket strikta kriterier, även gällande färgval, för vad som passar för vilken roll. Med lite friare regler skulle mångas liv vara lättare.

När jag i tiderna vid 1960-talets slut började som socialsekreterare för Finlands studentkårers förbund talade man just alls inte om de här frågorna. Vi fick ändå genom ett hårt arbete in familjerådgivning inklusive preventivpiller i handlingsprogrammet för Studenternas hälsovårdsstiftelse. Också tjänster för mental hälsa uppfattades som behövliga.

Fortplantnings- och sexualhälsa samt rättigheter kopplade till den har varit på mitt arbetsbord sedan dess – naturligtvis inte enbart, men överraskande ofta. Mänskliga rättigheter är individens rättigheter, men faktum är att rättigheter för dem som hör till majoriteten är lättare att försvara än de som gäller minoriteten. Det är på så sätt förvirrande, eftersom det ändå handlar om samma grundläggande frågor.

En sexuell relation mellan personer av samma kön var i början av min karriär ett brott även i Finland. När vi blev fria från det här, återstod ännu det straffbara i att uppmana till en, vid det skedet redan, laglig relation. Det är en märklig konstruktion som ännu i dag är i kraft i Ryssland.

Därefter följde sjukdomsstämpeln. Också den försvann med tiden, men att göra relationens status jämställd med andra kvarstod. Först kom registreringsmöjligheten och nu till slut, är även civil vigsel möjlig. Enligt mig kunde man, i vårt allt mer mångkulturella samhälle, med fördel övergå till att registrera alla parrelationer och sen kunde envar söka välsignelse för sitt förhållande enligt sin tro eller övertygelse. Alltså ett slags fransk modell.

Jag arbetar fortfarande mycket med de här frågorna inom FN. Every Woman, Every Child -arbetsgruppen är ett arv från den föregående generalsekreteraren. Ban Ki-moon var en stark anhängare av kvinnors lika rättigheter.

På samma sätt har Världshälsoorganisationen och FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter tillsatt en pådrivande arbetsgrupp, vars uppgift är att granska frågorna uttryckligen ur ett människorättsperspektiv. Vi kommer ännu i vår att presentera våra idéer för både FN:s råd för mänskliga rättigheter och för Världshälsoorganisationen.

Och sen ännu några ord om attityder.

Jag minns bra, hur jag för decennier sedan frågade min dotter om hennes skolkamrat, det gällde lågstadiet, om personen i fråga var flicka eller pojke. På denna fråga svarade min dotter bestämt: vad rör det dig. Och vid närmare eftertanke insåg jag att det inte alls rör mig. I dag har könsuttryck gett upphov till en bredare diskussion. När borde myndigheterna veta om en persons kön? I Finland får ju alla vid födseln ett personskyddssignum, av vilkens slutända man oftast kan härleda personens kön. Men är det nödvändigt? Till vad behövs det?

 

Översättning Rita Paqvalén

Share This