Anders Ahlbäck

Anders Ahlbäck

Anders Ahlbäck är docent i nordisk historia, inriktad på genushistoria om män och manligheter

V arför släpar Finland alltid tio-tjugo år efter utvecklingen i Sverige? I Sverige avkriminaliserades homosexuella handlingar år 1944, men i Finland dröjde det ett kvarts sekel längre, ända till 1971. Full adoptionsrätt för samkönade par infördes i Sverige 2003 och rätt att ingå äktenskap år 2009. I Finland väntar vi fortfarande på att den nya jämställda äktenskapslagen, inklusive lika rätt till adoption, ska träda i kraft våren 2017.

Varför måste de sexuella minoriteterna i Finland alltid vänta längre? Varför har samhällsklimatet hos oss varit så mycket mer konservativt i HBTIQ-frågor, fastän Finland och Sverige delar så mycket historia, kulturarv och rättstradition? Det finns många tänkbara svar, men här vill jag kort diskutera en specifik orsak: att Finlands snart hundraåriga självständighet präglats av krig medan Sverige fått leva i fred.

Inbördeskriget 1918 är inte lika närvarande i finländarnas nationella självbild som andra världskriget. Men 1918 var en avgörande brytpunkt, där samhällsutvecklingen slog in på ett annat spår än i Skandinavien. Om inte revolutionen brutit ut i Finland år 1918 hade vi kanske haft en lika stark progressiv arbetarrörelse som i Sverige med allt vad det inneburit av snabba samhällsreformer och förändrade attityder.

Efter inbördeskriget var socialdemokratin i Finland permanent försvagad. Det ”vita Finland” förhöll sig länge med yttersta misstro mot allting som utmanade de konservativa värderingar som sammanfattades i devisen ”hemmet, tron och fosterlandet”. Samtidigt som den socialdemokratiska reformagendan kom att dominera samhällspolitiken i Sverige i början av 1930-talet, dominerades Finland av kommunisträdsla och det upplevda hotet från både inre och yttre fiender. När den svenska socialdemokratiska riksdagsmannen Vilhelm Lundstedt år 1932 lade fram en riksdagsmotion om att göra homosexuella handlingar lagliga i Sverige, ekade fortfarande den högerextrema Lapporörelsens stöveltramp i Finland. Ett motsvarande förslag hade varit otänkbart i Finland just då.

Under andra världskriget skedde en tillfällig uppluckring av de sexuella normerna i Finland – liksom i många andra krigförande länder. En stor del av männen var samlade vid fronten och kvinnorna fick ta över arbeten och funktioner som tidigare skötts av män. De exceptionella förhållandena ledde till gränsöverskridanden och nya erfarenheter. I frånvaro av kvinnor och i den ständiga närheten till fara och död upplevde många män vid fronten en större öppenhet för intimitet och sexuella kontakter mellan män. Det här fenomenet är välkänt inom den internationella forskningen om världskrigen. I Finland har det beskrivits i studier av Kati Mustola och Tuula Juvonen.

Årtiondena efter andra världskriget präglades ändå inte av någon sexuell liberalisering, utan snarare av en moralisk backlash. Efter de plågsamma och traumatiska krigsåren ville majoriteten av befolkningen i Finland, liksom i många andra västländer, återställa vad man föreställde sig som normalitet, anständighet och ordning. Det yttrade sig på många håll som en motreaktion mot kvinnornas frigörelse och yrkesarbete, samt i en starkt tilltagande homofobi och heteronormativitet.

Många genushistoriker har försökt greppa det här fenomenet i termer av behovet att återupprätta en manlighet som lidit moraliskt nederlag i krigets katastrof. Till exempel Frank Biess har beskrivit hur den tyska manligheten, som konstruerats kring en hård militär nationalism, var slagen i spillror och förödmjukad av nederlaget. I Västtyskland försökte man därför rekonstruera manligheten med hjälp av en kristligt färgad familjeideologi där männen som fäder och äkta makar sades vara de som skulle göra familjerna hela igen. I ett sådant ideologiskt landskap var ökad synlighet för bögar eller flator inte önskvärd.

Ändå räcker ”förlorarkomplexet” inte till som förklaring till efterkrigstidens homofobiska backlash. Om man ser på utvecklingen i olika länder efter kriget, står det klart att inställningen till homosexualitet var mera avslappnad i det neutrala Sverige än i Finland. Men hur ska man förstå att också ockuperade länder såsom Danmark, Norge, Holland eller Frankrike efter kriget präglades av en något mer tillåtande attityd till homosexualitet jämfört med segrarländerna USA, Storbritannien och Sovjetunionen?

Själv tror jag att manligheten framför allt i segrarländerna drabbades av ett slags ”maskulin kramp”, där veteranerna och inte minst deras söner föll offer för myten om nationens manliga krigshjältar. I det här avseendet hör Finland till de krampaktiga segrarna, eftersom också våra veteraner i det allmänna medvetandet konstruerades som supermaskulina hjältegestalter. Det var en myt som inte tillät svaghet, sårbarhet eller mjukhet.

De idealiserade veteranerna var själva ofta svårt skadade av sina krigsupplevelser, som de tigande försökte förtränga med hjälp av hårt arbete och alkohol. Ville Kivimäki har skildrat hur krigsgenerationens söner kämpade för att nå upp till den övermänskliga standard för verklig manlighet som fäderna hade satt upp. Sönerna växte upp liksom i skuggan av jättelika ekar. De kunde antingen försöka leva upp till den tysta och hårda hjältemanlighet fäderna förkroppsligade, eller revoltera mot den som vänsterradikaler och taistoiter under 1960- och 1970-talen. Men de kände i båda fallen att de måste demonstrera att de också var ”riktiga män”. Mottot för efterkrigstidens manlighet i Finland var precis som i USA no sissy stuff – inga fjolligheter.

Arvet efter krigen 1918 och 1939–45 har genomsyrat politik, kultur och självförståelse i Finland ända fram till våra dagar. Det syns i inställningen till värnplikten som ett ”mandomsprov” för unga män. Eller, vill jag hävda, i det faktum att kvinnorörelsen och feminismen aldrig blev lika stark i Finland som i Sverige. Inte kunde man ju kritisera krigshjältarnas manlighet. Kanske tyckte man litet synd om de finska männen som måste vara beredda att dra ut i krig mot ryssen när som helst. Feminismen trivdes också bättre i de skandinaviska socialdemokratierna, med deras starkare tro på jämlikhet och modernitet, än i det borgerligare och konservativare Finland. HBTIQ-rörelsens viktigaste allierade i kampen mot förtryckande könsnormer har därför varit svagare i Finland, ända fram till våra dagar.

Men har vi nu med de könsneutrala äktenskapslagen äntligen tagit oss ut ur skuggorna? Är vi äntligen fullt och helt en del av det HBTIQ-vänliga Norden? De senaste tjugo årens utveckling har varit snabb och mycket positiv, men mörka moln samlas i våra dagar åter över Östersjön. Utvecklingen i Ryssland och USA pekar mot en ny trend av starkare militarisering av vår region. Om militariserade manlighetsideal från Kalla krigets dagar nu dammas av igen kan det betyda dåliga nyheter för den sexuella jämställdheten. Men än så länger ser det faktiskt hoppfullt ut. På Finlands hundraårsdag ser jag fram emot att Finland stärker sin försvarsmakt genom att för första gången låta män och kvinnor, hetero- och homosexuella, transpersoner och andra bidra öppet och på lika villkor till vår gemensamma trygghet.

Referenser

Biess, Frank: ’Men of reconstruction – The reconstruction of men. Returning POWs in East and West Germany, 1945–55’, i Karen Hagemann och Stefanie Schüler-Springorum, red., Home/Front. The Military, War and Gender in Twentieth-Century Germany (Berghahn: Oxford & New York, 2002).

Juvonen, Tuula: Varjoelämää ja julkisia salaisuuksia. Homoseksuaalisuuden rakentuminen sotienjälkeisessä Suomessa (Vastapaino: Tampere, 2002).

Kivimäki, Ville, ‘Sodan rampauttama vanhemmuus’, i Jenni Kirves, Sari Näre, Sari & Siltala,Juha, red., Sodassa koettua, vol. 1, Haavoitettu lapsuus (Helsinki: Weilin+Göös, 2007).

Mustola, Kati: ’Homoseksuaalisuus ja sota. Kahden veteraanin tarinat’, i Tiina Kinnunen och Ville Kivimäki, red., Ihminen sodassa. Suomalaisten kokemuksia talvi- ja jatkosodasta (Minerva: Helsinki & Jyväskylä 2006).

 

Bild: SA-kuva 1942.08.00, Kim Borg. ”Olavi Paavolainen.”
Share This