Jan Wickman

Jan Wickman

 

är sociolog och queerforskare till yrket och en ESC-entusiast i det privata.

B ögarnas motsvarighet till fotbolls- och ishockey-VM kallas den, Eurovision Song Contest (ESC).

ESC-HBT-kopplingen tar sig uttryck i en alldeles särskild passion för evenemanget bland homosexuella män i publiken men även på scenen i könsöverskridande artister samt bidrag med mer eller mindre avsiktlig campestetik. Den är allmänt känd och har t.o.m. blivit presenterad som en given aspekt av självaste ESC-formatet. En mellanakt i den svenska Melodifestivalen 2012 hette Inte bara bögarnas fest, medan programledarna i ESC 2013, 2014 och 2016 tilltalade publiken närmast scenen som om den uteslutande bestod av homosexuella män i. Finland är ju ofta lite trögare än sina skandinaviska grannar i det här avseendet, men i år menade slutligen programledaren även i Uuden musiikin kilpailu, den finska uttagningen för ESC, Krista Siegfrids, att bögvänner ingår i en god UMK-upplevelse som en slags självklar rekvisita.

Före detta etablerande av Eurovisionens särskilda HBT-popularitet i själva sändningarna hade en långsam komma-ut-process ägt rum. Fenomenet uppmärksammades för första gång i media då den israeliska transkönade stjärnan Dana International segrade 1998. Då beskrev t.ex. Finlands än en gång besvikna representant, Marika Krook, resultatet i en HBL-intervju som en homosexuell konspiration: “Grannländer röstade på grannländer och homosexuella på Israel”. Dana följdes senare av talrika andra bidrag som på olika sätt kan tänkas särskilt tala just till en HBT-publik.

Det hela kulminerade i ESC i Helsingfors 2007 året efter Lordis seger. Då blev queer och gay ett stort tema i den finska bevakningen av det länge efterlängtade evenemanget. Utöver många homofester arrangerades under tävlingsveckan också ett forskningsseminarium vid Helsingfors Universitet om Eurovisionens queeraspekter. Det resulterade i ett specialnummer av Sällskapets för queerforskning i Finland tidskrift SQS. Journalisterna och forskarna fick en hel del att bita i då tävlingens seger gick till ett av bidragen med queer anknytning. Låten Molitva (Bön) framfördes av Marija Šerifović från Serbien. Hennes uppträdande på Hartwall-arenans scen i kort hår, iförd smoking med oknuten fluga och tennistossor tolkades allmänt som uttryck för en lesbisk estetik. Som tvåa lyste Ukrainas dragstjärna Verka Serduchka som en glittrande teletubbytant med sovjetstjärna på hatten.

Sångtävlan för familj och fosterland

De numera återkommande inslagen av öppen queerfest på ESC-scenen kan dock inte förklara evenemangets enastående popularitet bland HBT-publiken som existerade i det dolda långt innan. Många äldre fans kan nostalgiskt spåra sin fascination med ESC till tidig barndom och den speciella TV-kvällen i året då man fick vaka senare än vanligt. Fram till 1990-talet utgjorde Eurovisionen på nationella kanaler som YLE som då hade med nära nog monopol på TV-sändningar, utpräglad familjeunderhållning med nationalistiska undertoner eftersom programmet riktade sig till ”hela folket” och innebar en tävling mellan länder. Då avnjöt man showen knappast med queer-fashionabel ironi.

Den finska relationen till ESC var ju länge både nära nog masochistisk och synnerligen starkt kopplad till det nationella identitetsbygget. I sin doktorsavhandling Erot järjestykseen! (2006) analyserade medieforskaren Mari Pajala den bild av Finlands deltagande i ESC som förmedlades i offentligheten. Det framstod som ett försök, oftast misslyckat, att ingå i en västeuropeisk kulturgemenskap. Framgång i Eurovisionen skulle innebära bekräftelse av att vi var accepterade som en del av Europa, men den uteblev bortsett från Lordis unika seger 2006.

Proto-queer

Mainstreamprogrammet som genom kopplingen till nation och familj hade en tydligt heteronormativ inramning, kan framstå som ett något motstridigt föremål för ett passionerat queer-intresse. Hur och varför utvecklade så många homosexuella åskådare ändå ett helt eget förhållande till evenemanget? Något entydigt svar finns inte men det går att peka på flera rimliga förslag.

Internationalismen i ESC och den firade mångfalden av inslag ur främmande nationella kulturer erbjöd både eskapism och nya horisonter med identifikationsmöjligheter för dem som kände sig udda och utanför i sin vardagsmiljö. Ännu på 1970-talet var utlandsresor relativt sett mycket dyrare än idag och få andra än de privilegierade hade bestående personliga kontakter i utlandet bortom brevvänner. Ur ett finländskt perspektiv framstod de mellaneuropeiska artisterna lika fjärran och eteriska som alverna i Tolkiens böcker. I en artikel påminner Pajala dessutom att en europeisk identitet på senare år har varit särskilt tilltalande för HBT-personer då europeiska institutioner såsom Europaparlamentet och Europeiska människorättsdomstolen har främjat sexuella minoriteters rättigheter och ifrågasatt medlemsländers diskriminerande lagstiftningar.

Ett framgångsrikt scenframträdande som är centralt i ESC-formatet kopplas till en intensiv sentimentalitet och fokus på känslor som bryter mot traditionell manlighet samtidigt som det också understryker det artificiella och teatrala. Detta är en kombination som de som kämpade med möjligheterna att vara sig själv kunde relatera till. Tävlingsmomentet bjuder dessutom på askunge- eller ankungenarrativ när en av artisterna som vanligen i förväg är okända på europeisk nivå blir den internationellthyllade segraren. Detta kan tänkas tilltala särskilt dem som själva känner sig som outsiders.

För mycket av det goda?

Det har befarats att ESC:s resa från ett tacksamt och populärt föremål för subversiva läsningar till ett kanske t.o.m. bögdominerat spektakel kan innebära en förlust. Det genomqueerade kan inte längre queeras. Nya fronter har dock uppstått. Festivalen har blivit en arena för kampen om toleransen som en europeisk värdering mellan öst och väst, synlig exempelvis i de kritiska frågor om de sexuella minoriteternas läge i landet och negativa publikreaktioner som Rysslands representanter i tävlingen konstant utsätts för.

Share This