Panda Eriksson

Panda Eriksson

är nyutexaminerad kulturproducent (YH), icke-binär transperson och Åbo Prides producent-koordinator. Hen brinner för intersektionell tillgänglighet i kulturlivet.

Forskningsresultaten är entydiga: genom att delta i kultur- och konstevenemang kan en märkbart förbättra sin hälsa. I praktiken sker det till exempel genom lägre stressnivå, bättre kontakt med känslorna, minskad smärta och bättre fysisk prestationsförmåga. Forskarna säger att det beror på att positiva (kultur-)upplevelser minskar stresshormonnivåerna i kroppen, kortisolet, samtidigt som belöningshormonet, dopaminet, frigörs.

För att alla ska kunna ta del av dessa positiva upplevelser måste vi som producerar kulturtjänster se över våra vanor. Det här är inte en text om varför transpersoner och icke-heterosexuella bör få ta plats – förhoppningsvis har vi redan kommit förbi skedet där vi ifrågasätter allas lika rättighet att njuta av kultur. Vi har kanske anlänt till en tid och plats där vi inser att vi måste bredda definitionen av ordet tillgänglighet för att vi verkligen ska kunna erbjuda jämlika möjligheter åt alla och därtill ta oss vidare och fundera på representation.

Bilden är från Åbo stadsbibliotek.

Bilden är från Åbo stadsbibliotek.

Tillgänglighet ur ett HBTIQ+ -perspektiv (homo-, bi-, trans-, inter- och queer m.m.) kan ha lika många betydelser som det finns personer vars identitet ryms inom spektret. Till exempel är det självklart att det bör finnas möjligheten att gå på toaletten då en besöker en kulturinstitution så som ett bibliotek eller ett museum. En icke-binär (trans-)person, alltså en person vars identitet inte passar in i kategorierna kvinna och man, kan uppleva att det är omöjligt att välja vilken toalett hen ska gå på. Det här kan bero på obekvämhet eller rädsla, eller på att det bara inte känns rätt att stämplas som någondera. En könsneutral toalett är av största vikt då vi tar transpersoner i hänsyn. Ett gott exempel är Åbo stadsbibliotek där det finns en toalett som är märkt med transsymbolen.

En annan viktig aspekt att ta i beaktande är kund-/besökarbetjäning. Hur bemöter personalen en person vars kön de inte upplever sig kunna placera? På finska används det könsneutrala pronomenet hän automatiskt om alla, men på svenska och på engelska är det viktigt att undvika att hålla fast vid sin egen tolkning till exempel då personen som omtalas korrigerar en. Kunde personalen sträva till att använda neutrala termer om människor de inte känner, och då exempelvis säga “person” istället för “kvinna”? Det är också problematiskt att använda sig av könade stereotyper, så som att erbjuda olika tjänster (robot- eller Barbietema på filmvisning) åt barn beroende på hur deras kön tolkas. Hela vårt samhälle präglas av könsnormer som vi kanske inte ens lägger märke till om vi inte själva råkar bryta mot dem. De är ofta mycket stadigt förankrade i vår kultur och fast de kan kännas väldigt oskyldiga i sig bör vi komma ihåg att de upplevs som obehagliga av de personer som lämnas utanför. Riktad marknadsföring kan vara speciellt riskabelt i det här avseendet. Det är till exempel inte fräscht och kvinnovänligt att ordna ett kvinnodagsevenemang för kvinnor och sedan ifrågasätta en transkvinnas närvaro.

Ett annat viktigt ämne att diskutera är trans- och homofobi. Personer som tillhör en sexuell minoritet eller en könsminoritet löper betydligt större risk att bli utsatta för diskriminering och våld. Utbildning av personalen så att alla kan reagera då problem uppstår är kanske den viktigaste åtgärden för att göra evenemang och kulturinstitutioner lite tryggare och lite mer tillgängliga. Visst är väl de som uppträder också medvetna om att diskriminering inte är tillåtet? Kunde de informeras om att vi inte använder mina damer och herrar, utan istället kära publik? Finns det en plan för vad vi gör om något händer?

Exkludering är också ett problem som gör att HBTIQ+ -personer undviker evenemang eller platser. Mycket av den kultur som erbjuds bygger på starkt heteronormativa teman – tanken att det önskvärda och “normala” förhållandet är mellan en man och en kvinna. Traditionellt har HBTIQ+ -personer använts som så kallad comic relief, alltså som karaktärer vars funktion är humoristisk i och med att de avviker från normen. Ofta är sådana verk kränkande i sig, eftersom skämten görs på bekostnad av någons identitet, eller så utgör den homosexuella birollskaraktären en sorglig kontrast som framhäver hur idylliskt huvudrollskaraktärernas förhållande är.

Även utan comic relief -figurer kan många HBTIQ+ -personer känna sig exkluderade eftersom de inte representeras väl i många verk. I diskussioner jag fört om ämnet har samma önskan genomgående dykt upp: om det bara skulle finnas en bok/film/TV-serie/pjäs/show där jag skulle se en huvudperson som påminde om mig själv. Där inte könet eller sexualiteten skulle vara i fokus, utan där det att karaktären är trans/homosexuell skulle vara lika normalt som att hen hade hår av en viss färg.

Ett exempel på ett konstverk med HBTIQ+ -tematik är Heidi Lunabbas och Gunilla Perssons “Tvättlina i regnbågens färger” på Åbo Pride 2015.

Ett exempel på ett konstverk med HBTIQ+ -tematik är Heidi Lunabbas och Gunilla Perssons “Tvättlina i regnbågens färger” på Åbo Pride 2015.

Genom att göra konst, genom att producera kultur och genom att publicera verk där HBTIQ+ -personer har en roll utan att deras identitet behandlas utnyttjande stöder vi positiv synlighet. Genom att ta in dessa verk i bibliotek, festivaler, gallerier och teatersalonger stöder vi positiv synlighet.

Vad kan vi alltså göra?

Som producenter kan vi utbilda oss själva och våra medarbetare, skapa trygghet genom att se till att det finns faciliteter som fyller allas behov, ta tag i diskriminering direkt ifall den uppstår, se till att våra projektmedarbetare följer samma spelregler, ta in konst som synliggör HBTIQ+ -personer och, framför allt, lyssna då dessa personer berättar för oss om sina behov.

Som kulturkonsumenter kan vi be institutioner, festivaler och andra aktörer utöka sin repertoar så att den synliggör HBTIQ+ -personer, och vi kan också säga ifrån då vi lägger märke till sådant innehåll som är kränkande mot andra, även om vi inte själva tillhör den kränkta gruppen. Genom att utbilda oss blir vi inte bara bättre medmänniskor gentemot HBTIQ+ -personer, utan vi säkrar också ett högkvalitativt kulturutbud som inte diskriminerar.

 

 

Share This