Milja Sarkola

är finlandssvensk regissör och dramatiker bosatt i Helsingfors.

J ag var 21 år gammal när jag lärde känna Vivica Bandler. Jag kände visserligen till henne från Lilla Teatern redan från barndomen via min fars chefskap. Men personligen lärde jag känna henne först 1996. Hon var då 79 år, nästan 60 år äldre än jag.

Jag hade året innan börjat i Studentteatern (som Vivica grundat 1939) och varit med om att sätta ihop en föreställning baserad på Daniil Charms texter. Det var första gången jag fungerade som någon form av regissör eller yttre öga i en arbetsgrupp. Vivica råkade se vår föreställning på Hangö teaterträff och som pionjär för den absurda teatern i Finland blev hon entusiastisk och bjöd in oss till Svenska Dagen Annorlunda[i] evenemanget i Jyväskylä. I samma veva bad Vivica mig med som sekreterare för evenemanget. (Vivica var redan under våra första möten helt övertygad om att jag skulle bli regissör, långt innan jag själv, på grund av min sociala osäkerhet, ens tänkt tanken.)

Senare bjöd Vivica mig med till sin herrgård Saaris i Tammela för att hjälpa till med att sortera sina föräldrars Ester-Margaret och Erik von Frenckells arkivmaterial. Jag tillbringade några veckor på gården tillsammans med Vivica, Kirsti Poikolainen (Vivicas hushållerska, sekreterare och allt i allo) och Ann-Charlotte Nurmi (Vivicas ex, vän och biträdande hushållerska när Kirsti höll semester). Under det här korta men intensiva samlivet på gården lärde jag även känna Vivicas vardag och privatliv mer.

Vivica var en absolut auktoritet för mig. Jag var alltid lite på min vakt i hennes sällskap, försökte tolka vad hon önskade av mig och funderade hela tiden på ifall jag borde nia eller dua henne. Om jag minns rätt niade Kirsti alltid. Jag valde att dua, men helt bekväm kände jag mig aldrig med det. Jag minns att alla måltider var för mig ett ständigt frågetecken om vad som förväntades av mig. Jag skulle ha velat hjälpa Kirsti eller Ann-Charlotte med matlagningen och serveringen men på något sätt var det i strid med situationens etikett, som gjorde mig till Vivicas gäst alltid när Vivica var närvarande. Eller var det bara jag själv som började bete mig herrskapsaktigt i hennes sällskap trots att ingen förväntade sig någonting sådant av mig?

Jag minns hur roligt vi hade med Kirsti när vi förtvivlat försökte katalogisera allt det dammiga arkivmaterialet i sommarhettan. Men någonting oss emellan förändrades när Vivica, vår arbetsgivare, anlände. Situationen blev mer officiell och den avslappnade stämningen försvann. Den här dynamiken påminner mig om regissörsrollen, hur glatt och trivsamt skådespelarnas umgänge ter sig, tills jag som regissör anländer och försöker delta. Jag har aldrig riktigt lyckats bryta den här hierarkin i arbetsgruppen, trots klumpiga försök.

Jag kunde erfara en ensamhet hos Vivica som hängde ihop med det här, att hon alltid även var arbetsgivare och herre i relation till andra människor. När vi var på tumanhand förändrades situationen. Då kunde hon skapa en känsla av närhet och vänskap, en personlig kontakt som kändes jämlik. Men så fort en tredje person anlände var hierarkin den samma igen.

Den här aristokratiska hållningen var förbryllande och fascinerande för mig, och det jag då grubblade över allra mest i förhållande till Vivica, hur vara du med henne, hur bryta rollerna och avståndet. Men när jag nu, 20 år senare, går tillbaka till de här minnena märker jag att funderar mer på hur mycket hennes dolda sexualitet måste ha inverkat på hennes person och identitet.

När Vivica gav ut sin memoarbok Adressaten okänd tillsammans med Carita Backström 1992 var hon 75 år, 11 år efter att homosexualitet inte längre klassificerades som sjukdom i Finland och 21 år efter att den avkriminaliserats. Men i sin memoarbok nämner Vivica inte en enda kvinnlig kärleksrelation med sitt riktiga namn. Alla kvinnor hon haft ett förhållande med nämns som vänner eller kolleger eller så nämns de kanske inte alls. Boken är nästan 300 sidor lång, varav ett par sidor berättar om Ann-Charlotte. Avsnittet slutar så här:

”Varför skriver jag så mycket om Ann-Charlotte? Under hela min tid vid Stockholms stadsteater och som ordförande för Svensk Teaterunion har hon varit mitt stöd och min fasta punkt.”

Varför skriver jag så mycket om Ann-Charlotte? Det är svårt att föreställa sig att någon av oss skulle ge ut sina memoarer, och i dem nämna ett mångårigt äktenskap på några få rader och avsluta kapitlet med: Varför skriver jag så mycket om mitt äktenskap?

Jag försöker förstå hur det påverkar en människa ifall alla hennes kärleksrelationer är inofficiella, onämnbara, någonting som inte tål dagsljus, någonting man inte kan visa upp för andra och inte alla gånger ens för en själv.  Jag tror att den här dubbla identiteten formade Vivica livet igenom. Visserligen var hennes homosexualitet på äldre dar även öppet formulerad, i sista kapitlet av memoarboken skriver hon i ett brev till sin mor:

”Jag är inte längre hemma någonstans. Jag är hemma några ögonblick, då och då i en kvinnas famn. Där är jag hemma. Nu är det alltså sagt. Det som du vetat. Det som jag vetat att du vetat. Det som aldrig fick uttalas så länge du levde. Och som jag äntligen får tala om när du är död.”

Så skriver Vivica. Men trots det nämner hon inte en enda av sina kvinnliga kärleksrelationer med sitt riktiga namn. Inte en endaste. Den här insikten slår mig, och väcker… medlidande. Och jag tänker på hur mycket de här kärleksrelationernas dolda och inofficiella karaktär även måste ha slitit på dem.

Samma dubbelhet upplevde jag själv med Vivica. Den officiella sidan då vi arbetade, och sedan stunden efter arbetet, då hon ville tala mer intimt, mer personligt, utan arbetsroller och åldersskillnader, till exempel om aggressionerna mot sin far, eller om sin unga sjuksköterskas sensitiva beröring. Medan svetten bara rann från mina armhålor och jag inte förmådde säga just någonting alls eftersom jag var så generad hela tiden. Det här var i slutet av 90-talet i Vivicas omtalade kök. Det är en så kort tid sedan. Och trots det var det omöjligt att tala om saker och ting öppet, utan skam. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag visste inte vad jag kunde ha frågat. Men jag skulle ha velat fråga om mycket, och uttryckligen om hennes kärleksliv. Jag tänker mig att stora delar av hennes personlighet och känsloliv var uppbyggd kring den här tudelningen, den här förmågan att dölja och avslöja. Och att hon därför var så skicklig på att läsa människor. Hon hade säkert övat sig hela sitt liv, lärt sig tolka människor och deras begär, lärt sig uttrycka sig med omvägar och aforismer, fabulera och drömma. Och utifrån det här uppstod kanske hennes behov att göra sig fri från givna roller och borgerliga bojor. I form av teater.

Jag kan ibland förundras över den heteronormativa attityden, även inom Vivicas (eller till exempel Tove Janssons) bekantskapskrets, där skammen och döljandet i memoarboken avfärdas med: ”Alla visste ju om det, inte var det någon hemlighet. Men de ville ju inte definieras via sin sexualitet. De ville ju inte alls vara någon ikon för sexuella minoriteter. Eller delta i någon aktivism. De tyckte de här definitionerna var begränsande. De ville vara människor i första hand.” Utan förståelse för hur skammen inverkar på en människa, hur nästintill omöjligt det är att i vuxenålder bryta ner överlevnadsstrategier du byggt upp under hela din uppväxt. Som om de här människornas sexualitet av egen fri vilja var mindre relevanta och allomfattande än de heterosexuellas äktenskap, känslor och kärleksliv. Som om de haft någon som helst chans att fritt välja sin attityd till sin egen sexualitet. Som om de av fri vilja valt att kalla sig Tofslor, Vifslor och Mymlor. Och är inte de här benämningarna även ett uttryck för självförringande, en omskrivning där existensen blir någonting lite lustigt, någonting att roa sig åt, någonting mindre seriöst och genomgripande?

Jag tror att sexualiteten sist och slutligen var det som förenade Vivica och mig mest, mer än regissörsyrket eller finlandssvenskheten eller Lilla Teatern. Trots att jag kanske inte tänkte på det då. Men Vivica såg väl även i den här bemärkelsen någonting i mig som jag själv insåg först senare.

 

Texten är ursprungligen skriven för Teaterstiftelsen Vivicas Vänner och Teaterhögskolans Studia Generalia 7.2.2017 i samband med utställningen Viva Vivica! – Vivica Bandler 100 år.

[i] Vivica hade tillsammans med författaren Märta Tikkanen och genetikprofessorn Albert de la Chapelle skapat idén om att fira Svenska Dagen Annorlunda i finskspråkiga städer, som en motreaktion på riksdagens talman Riitta Uosukainens lansering av begreppet ’tvångssvenska’. Jag fungerade som sekreterare för evenemanget 1996-1998 i Jyväskylä, Uleåborg och Kuusamo. I samarbete med städerna arrangerades ett digert svenskspråkigt program med fritt inträde (medverkande var bland andra Georg Henrik von Wright, Bo Carpelan, Birgitta Ulfsson, Lasse Pöysti, Ritva Valkama, Joakim Groth, Christer Kihlman, Claes Andersson, Alvar Gullichsen, Fork).

 

Share This